Livet som opererad... (6 månader sen operation)
Det var den första tekakan efter operationen, och definitivt den sista. Åtminstone på mycket, mycket länge. Vitt bröd tillhör inte vanligheterna när det gäller mig, men ibland blir man lite sugen. Som igår. Det suget är bortblåst nu. Bläh!
Men det slog mig... att livet som opererad inte alltid är en dans på rosor. Det är inte det lättaste alla gånger. Men det är ändå, utan tvekan, ett av de bästa besluten jag tagit i mitt liv.
Idag är det 6 månader sedan!
6 månader sen jag låg i panikångest och grät i rummet utanför operationssalen.
6 månader sen jag trodde att jag skulle dö ifrån mina nära.
6 månader sen jag somnade på britsen för att sen vakna upp till ett nytt liv.
Det är 6 månader sen jag lät kirurgen göra fem hål på magen och ge mig ett verktyg för att förändra mitt liv. Ett halvår sedan! Och jag är otroligt tacksam för detta! Trots mycket funderingar, en del förtvivlan och många udda känslor så har jag inte ångrat mig en sekund.
Att låta mig opereras var det bästa jag kunde göra!
Visst är det jobbigt ibland. "Jobbigt" är väl fel ord, men det gäller att tänka sig för emellanåt. Men man lär sig med tiden, en del går snabbt, annat tar tid att komma underfund med.
Men vem har sagt att man ska lära sig att leva över en natt? Det har tagit tid att skapa sig bra vanor och rutiner, men det tog avsevärt mycket längre tid att skapa sig de dåliga vanorna jag hade förr!
Idag, 6 månader efter operationen, visar vågen siffror som jag inte sett på många år. Minns inte ens när jag såg dessa siffror senast!
Jag minns inte när jag mådde så här bra sist, jag minns inte alls när jag hade sån energi och lust att leva som jag har idag! Idag mår jag bra! (och ändå är jag inte klar med min resa!)
Mitt största mål med operationen var inte att gå ner en massa kilon, även om det såklart var ett önskemål. Mitt största mål var att uppnå en bättre hälsa, att få må bra inombords och att orka vara en bra mamma. Att få leva!
Idag har jag kommit en bra bit på vägen!
Även om jag är trött då och då, så mår jag så otroligt mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Jag orkar leka och leva. Jag orkar ta hand om mig själv och barnen.
Jag kan leka på golvet och sen ta mig upp utan att få ångest, bara det är värt hur mycket som helst då detta var en situation jag gärna undvek förut. Att ta sig upp från sittande ställning på golvet var fruktansvärt, idag sitter jag på golvet dagligen!
Det är maj nu, och jag längtar efter den riktiga sommarvärmen. Trots hängbuk, fladdriga armar och en kropp som sladdrar här och var så längtar jag verkligen efter sommar, sol och bad. Jag längtar efter att få springa efter barnen ner i vattnet, jag längtar efter att få sparka boll med dom i sommarsolen innan vi dukar upp med saft & hembakade bullar till fika.
Jag längtar efter en sommar full av glädje och energi. Något jag aldrig tidigare längtat efter, somrarna har liksom varit lite ångestladdade kan man säga.
Backarna på djurparkerna har vart otroligt stressande att tänka på.
Badplatserna har absolut inte fått vara välbesökta, och ett krav har varit att de har en vass att gömma sig i. Typ... ja, ni förstår nog...
Skugga, skugga och skugga. Skuggan har varit min bästa vän genom åren.
Ja, det jag ville komma till med detta inlägg var mest att det var 6 månader sen mitt nya liv började. Detta halvår har varit som ett intro för mig, där jag lärt mig (och fortfarande lär mig) att leva efter mitt nya verktyg. Jag har ca 20 kilo att ta innan jag är helt nöjd, blir det mer därefter är det bara en bonus.
Att jag inte längre kan frossa i mig kilovis med godis rör mig inte ryggen. Godis är inte ens gott längre (och ja, jag är allvarlig, ibland funderar jag på om de opererade bort en bit av hjärnan också, men jag har inga ärr i huvudet!)
En bild säger mer än tusen ord
Så är det va?
I samband med operationen fick jag ligga i sängen och dra in magen för allt vad jag var värd, för att ens få igen dragkedjan.
Idag kan jag inte ha dom, alls. De är alldeles för stora. En skön känsla. Dessa byxor läggs därför i högen som inte ska behållas. Liksom mycket andra kläder!
För övrigt är det full rulle här hemma idag, det har det varit sen tidigt imorse. Snart står middag på schemat och efter det lite fortsatt bakning har jag tänkt. Igår vart det både vaniljbullar och chokladrutor med ganache. Idag blir det nog lite småkakor och kanske sockerbullar! ;) Sen ska det städas en del också.
Ikväll presenterar jag vinnarna i de senaste tävlingarna jag haft också, men det finns fortfarande chans på några av dom, så passa på att vara med nu så du inte missar det. Tävlingarna hittar du HÄR!
"Vad har du gjort? Du har blivit så smal!"
Ja, den kommentaren tog jag emot igår. Med glädje!
Kassörskan på ica gjorde verkligen hela min dag med den kommentaren och det tror jag att hon förstod! :) Givetvis svarade jag som det var, att jag lät mig opereras i november. Sen pratade vi lite om det, det var ju ingen kö heller så man kunde ju prata utan att hela Tidan hörde om man säger så :)
Det kändes så otroligt kul. Någon som vågar yttra sig i en annars så känslig fråga liksom. Ja, för det är ju ganska känsligt det där, man vet ju inte om personen i fråga är sjuk så att denne går ner i vikt av den anledningen. Det är typ lika bannat att fråga det som det är att fråga en överviktig om denne är gravid!
Men hon vågade säga något - och det är jag otroligt glad för! Det blir liksom en annan form av bekräftelse! :) Jag får ju givetvis ofta höra från familjen att det syns mer och mer. Det värmer förstås lika mycket varje gång, men när någon utomstående (som inte vet om operationen o allt) frågar eller kommenterar - då är det ju liksom något helt annat...
Frågor om gastric bypass - med mina svar!
Hur mycket övervikt hade du innan operation?
Utgår vi från högsta vikt för normalt bmi, så hade jag 76 kilos övervikt som mest. Innan operationsbeslut hade jag 70 kilo för mycket att bära omkring på.
Hur lång är du:
184cm.
Ålder:
29 år nu. 28 vid operation.
INNAN OPERATION
Varför gjorde du inget tidigare?
Så länge jag kan minnas har jag försökt gå ner i vikt. Jag har gått ner, men jag har gått upp igen. Problemet för min del har vart att hålla vikten, och att orka kämpa hela vägen ner till målvikt.
Så länge jag minns har mitt liv varit ett liv med jojobantning, tänka på mat, vikt, grönsaker och olika dieter. Att hela tiden hålla sig ifrån godsaker som fika, godis och snacks.
Hur länge var du överviktig innan operation?
Jag var lite rund redan som barn, men det var väl inte riktigt alarmerande. Som femåring var jag till och med smal! Men därefter gick det uppåt - och i femte klass passerade jag 80 kilo. I sjunde klass vart jag tresiffrig och sen dess har jag inte gått under det.
Vad anser du vara orsaken bakom din övervikt?
Många gånger skyller man på arvsanlag, men det är ju faktiskt inte hela sanningen. Mycket beror på vad man stoppar i sig. Oavsett vad du har för anlag så ligger ansvaret hos dig själv. En balans mellan "inkomster" och "utgifter" är ju att eftersträva, och den balansen har jag inte haft. Jag har rört mig för lite och ätit för mycket (och för fel). Något bra förhållande till mat och motion har jag nog aldrig haft...
Jag kan inte skylla på varken arvsanlag eller min uppväxt. Mamma och pappa fanns där hela tiden och ni ska inte tro att jag blev uppfödd på godis och läsk. Nej, för sånt åt jag ofta i smyg. Dessutom käkade jag middag 2-3 gånger per dag, då jag åt hos kompisar för att sen komma hem och äta igen. Eller tvärtom.
Mycket av mitt ätande (när det gäller onyttigheter) ligger dock som tröstätande skulle jag säga. Mer om vägen från ett normalt barn till dödlig fetma kan ni läsa HÄR (<--länk)
Fick du förberedda dig (tex äta flytande kost) innan operationen?
Ja, men hade inget krav på att jag var tvungen att leva på det uteslutande. I nästan tre veckor körde jag mestadels flytande.
OPERATIONEN
Fick du själv bekosta operationen?
Nej, det gjorde landstinget eftersom jag hade ett bmi över 40.
Fick du välja vilken operationsmetod du ville ha? Om du fick välja varför valde du denna metoden?
Hade jag fått välja hade jag troligen valt att göra en Gastric Sleeve av den enkla anledningen att de vid det ingreppet inte rör tarmarna. Därmed blir risken för tarmvred obefintlig.
Denna operation bekostas dock inte av Västra Götalandsregionen, därmed blev det en Gastric Bypass. Men "slitsarna" är sydda, vilken minskar risken för tarmvred iallafall :)
Titthål eller snitt? Hur många titthål? Hur är ärrbildningen efteråt? Problem med ärren?
Laparoskopi/titthål. Fick fem titthål, ungefär en centimeter långa. Fick inga komplikationer när det gäller ärren alls, men givetvis syns de fortfarande. Det är bara fem månader sen operationen nu, men jag vet att de bleknar med åren. Mig stör de inte heller, för mig betyder de "vändningen i mitt liv" - så om någon frågar om dom i framtiden ska jag berätta.
Hur var det att vakna upp efter operationen?
Knepigt, väldigt knepigt. Först förstod jag inte alls vart jag var eller vad jag gjort, men efter att jag tittat mig omkring fattade jag att jag var på sjukhuset och då föll väl poletten ner. Gick tydligen på toaletten det första jag gjorde, på order av läkaren, men var så luddig i huvudet att jag höll på att somna på toastolen - så jag fick sova lite till :) När jag vaknade nästa gång rullades jag upp till "mitt rum" där jag ringde hem för att meddela att jag fortfarande var i livet...
Upplevde du stor smärta?
Nej inte direkt efter, då fattade jag verkligen ingenting. Var helt väck i huvudet. Men däremot framåt kvällen, min axel var ett rent helvete och jag fick ketoganinjektioner för att kunna hantera det. Den värken var så pass stark att jag skrek rakt ut och tårarna sprutade - och jag känner fortfarande av värken ("inbillningsvärk") när jag skriver om den... det måste ju betyda att den var stark!? Sen följde ett par dagar med lite ont i mage och bröstkorg, men det var tydligen "gasen" som de blåst upp magen med som skulle ut - och jag fick ta tabletter (Oxynorm) ett par dagar för värkens skull.
Hur lång tid fick du vara på sjukhus?
Jag blev utskriven förmiddagen efter operationen. Så lite drygt ett dygn var jag inskriven.
FÖRSTA TIDEN
Fick du någon information om hur du skulle göra efter operation?
Ja, det fick jag redan på mitt informationsmöte där jag hade ett enskilt samtal med både kirurg, sköterska och dietist. Efter operationen fick jag träffa alla igen - och diskuterade innan hemfärd.
Hur länge fick du flyta efter operation?
En vecka flytande, två veckor pure. Körde dock vanlig mat (fastare pure skulle jag nog kalla det) tidigare. Men flytade höll jag ganska precis en vecka.
Klarade du av det?
Flytande efter operationen var jobbigt. Man var liksom trött på det. De första dagarna gick bra, men soppor var ingen hit, jag har aldrig gillat soppor. Blev mycket varma koppen och sånt där, näringsfattigt egentligen men orken till att laga egna soppor fanns liksom inte då.
VIKTMINSKNING
Hur mycket gick du ner den första tiden?
Att ställa sig på vågen de första två veckorna var en ren besvikelse då jag inte alls gick ner - jag gick upp nåt kilo eller två. Katastrof, mitt psyke var i total obalans!
Men sen började det hände saker och två månader efter operationen visade vågen -28 kilo (-22 sen operation).
Hur mycket har du gått ner nu? På hur lång tid?
Idag står jag på totalt -45kilo och känner att jag är nöjd med det på denna tid. Idag har det gått fem månader sen operationen, exakt på dagen (operades 14 november). Lägg därtill till att jag inte varit så flitig med motionen utan bara använt mig av vardagsmotion och en och annan promenad. Gymmet existerar fortfarande inte i min värld.
Är du nöjd?
Hittills är jag jättenöjd! Nu är jag inställd på att viktminskningen kommer ta lite längre tid men målet är att gå ner ca 20 kilo till. Gör jag det kommer jag grina av glädje, dels för att jag då blivit tvåsiffrig (med marginal) och dels för att jag för första gången i mitt liv klarat ett viktmål!
Har det gått fort eller långsamt tycker du?
Många skulle nog säga att det gått jättefort med 45 kilo på fem månader, medans jag vill påstå att jag tycker det gått rätt "lagom fort". Jag började ju med en ganska rejäl startvikt om man säger så... Vissa stunder önskar man väl att det kunde ha gått fortare - andra stunder är man nöjd över att det fått ta "lite tid" eftersom det gör att man "hänger med" lite också.
Min viktminskning går i perioder - jag har dryga platåer att ta mig igenom, men mellan dom så rasar jag ett antal kilon på kort tid. Sen står jag still igen - för att nån vecka eller två senare rasa några kilon till.
Hur kändes det efter operationen och hur känns det nu?
Det har vart lite som en "berg-och-dal-bana".
Första dagarna var jättebra, trots att det var extremt tråkigt att leva på soppa. Förväntningarna var höga och man såg fram emot "det nya livet" som precis börjat.
I början var det dock jobbigt psykiskt, väldigt jobbigt! Eftersom jag led av ett s.k. "matmissbruk" så saknade jag verkligen att kunna äta den mängd jag var van vid. Jag åt ju sällan av hunger, utan för att äta! Låter sjukt, och det var sjukt! En 200 g chokladkaka kunde jag ju äta på 5-10 minuter, och köpte jag ett kilo godis kunde jag lätt mosa i mig det på en kväll. Jag slutade inte äta förrän det var slut. (ja, vissa skrattar nu och tänker "tro fan att hon blev fet" - men ja, jag bjuder på det skrattet idag!)
Idag känns det bra, nu har jag lärt mig leva på ett normalt sätt. Jag saknar inte alls att kunna frossa eller vräka i mig godis. Jag kan njuta av godis eller så om jag vill, och jag gör det ibland. Men med måtta - det är en stor skillnad. Idag räcker det med 1-2 rutor choklad eller 4-5 godisbitar sen är jag nöjd. Nöjd! Jag är alltså inte sugen på mer.
När det gäller maten är det samma sak. Åt vi pizza förr kunde jag vräka i mig en hel pizza utan problem. Idag äter jag inte pizza alls - utan tar gärna en sallad istället. Inte för att jag måste, utan för att jag helt enkelt inte tycker att pizzan ser särskilt aptitlig ut. Jag äter inte heller upp hela salladen såklart, det orkar jag inte!
Psyket som var lite instabilt i början där, pga det tidigare matmissbruket, har blivit mycket bättre - och idag saknar jag inte alls det gamla livet. Det är passé och nu mår jag bra av att vara den jag är. Jag är stolt och nöjd över mitt val!
LIVET EFTER
Är livet efter operationen som du förväntade dig?
Ja, som tur är har jag inte drabbats av några komplikationer (än så länge) och mår bra för det mesta. Jag har gått ner i vikt, och befinner mig fortfarande i min viktminskning. Allt känns bra och jag kan äta vad jag vill - men i rätt mängd.
Är livet efter operationen som sjukvården beskrev för dig?
Ja, personalen på Sophiahemmet förskönade inga historier utan jag upplevde verkligen att jag fick allt svart på vitt. Hur det förmodligen kommer bli - och hur det kan bli. Även hur det kan bli om det vill sig illa. Bra information, och välbehövlig sådan.
Vad har du ändrat i din livsföring?
Mitt synsätt på mat och annat som stoppas i munnen, i stort sett. Jag äter mycket mindre idag, men önskar inte heller att jag kunde äta mer. Idag äter jag aningen mindre än "genomsnittet" och mår bra av det.
Jag är mer aktiv överlag. Tränar inte på gym eller så, men är mer aktiv i min vardag. Älskar att pyssla här hemma eller att ta en promenad, vilket händer då och då. Inga powerwalks eller intensiva svettstunder direkt, utan mer vardagliga promenader med barnvagn där det finns tid för barnen att leka i gräset.
MATEN
Hur ofta äter du under dagen?
Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och nåt litet på kvällen. Så oftast sex gånger.
Kan du äta allt möjligt?
Ja, jag kan äta vad jag vill men i mindre mängd. Dock kan jag ibland uppleva att magen reagerar på mjölprodukter och kolhydrater - så jag undviker gärna pasta och potatis t.ex. Äter bröd dock, men väldigt sällan.
Har du fått smak på något som du inte åt tidigare?
Nja, jag tror inte det, Skulle väl isåfall kunna vara keso då. Jag gillade keso innan också, men åt det inte lika ofta som nu. Idag äter jag ofta keso istället för potatis eller pasta, men även till frukt som mellanmål.
Fungerar operationen som en sorts antabus för dig?
Nej det skulle jag inte vilja påstå. Jag äter inte sådana mängder av sött/fett att operationen påverkar mig negativt. Jag är nöjd efter 4-5 bitar godis och sen vill jag inte ha mer. Därmed slutar jag äta - och nån dump hinner jag alltså inte få på det.
KOMPLIKATIONER
Har du haft några komplikationer?
Efter operationen? Det skulle väl vara mitt håravfall, haha, men det är något som drabbar de allra flesta som gjort operationen. Åtminstone om man har någorlunda långt hår av vad jag fattat. Det är kroppens sätt att "spara på resurserna".
Sen har jag troligtvis fått lågt blodtryck, jag misstänker det iallafall. Mer om mina besvär kan du läsa HÄR (<-- länk). Jag hade relativt lågt (lägre gränsen för bra typ) innan operationen men det har nog sjunkit ytterligare en aning... detta är ju något som påverkar mig i min vardag givetvis, men jag hoppas att det ska stabiliseras på ett eller annat sätt.
OMGIVNINGEN
Hur har omgivningen reagerat? Berättade du det eller du höll det för dej själv?
Jag har varit väldigt öppen med min operation. Familj, vänner, bloggläsare och andra vet om mitt val, och det är ingenting jag skäms för på något sätt. Mina föräldrar var nog inte jättelyckliga över mitt beslut till en början - men det handlade nog mest om rädslan för vad som skulle kunna hända. De tragiska delarna av operationen så att säga.
Men jag har fått mycket stöd av min omgivning - och det betyder otroligt mycket. Mina föräldrar, syskon och min svärmor har hela tiden funnits där. Även många glada tillrop på blogg/facebook har kommit - vilket jag är otroligt glad för!
Hur har det fungerat på jobbet/vardagen efter operationen?
Ja, nu jobbar inte jag längre. Jag är mammaledig på "obestämd tid" och trivs med det ;) Men min vardag funkar utmärkt även efter operationen. Enda skillnaden är att jag äter mindre men oftare - och är mer aktiv än tidigare - och som jag skrev tidigare, det låga blodtryck jag har numera. Jag orkar leka med barnen, jag tycker det är roligt att vara ute och älskar att planera för sommaren t.ex. Det är liksom inte jobbigt längre... det var det förr.
SAMMANFATTNING
Har du gått ner allt du vill, eller är du nöjd där du stannat?
Än är jag inte helt nöjd! Min kirurg är nöjd om ca 14-15 kilo, jag vill gå ner ca 20kg till. Men för att nå idealvikt ska jag ner totalt 32 kilo till. Det är en bit, men vi får se hur långt jag går :) Kan ju tillägga att jag lär få aningen mycket hud som kommer väga en del också - men det blir en senare fråga :)
Har du ångrat operationen tidigare och/eller ångrar du operationen nu?
Nu ångrar jag absolut inte operationen, jag tror envist att det var det bästa jag kunde göra! Jag har fått ett helt annat synsätt när det gäller mat och sötsaker överlag. Det handlar inte om ofrivillig avhållsamhet längre, utan jag kan, med ren vilja, säga nej idag.
I början kunde jag dock ångra den i perioder, men det är tydligen väldigt vanligt i början då man ska ställa om till sitt nya liv. När allt liksom "faller på plats".
Vad anser du ligga bakom att det gått som det gjort för dig med viktminskningen?
Att jag lyckats minska 45 kilo i vikt nu beror på min kostomläggning. Att mitt förhållande till mat, godis och annat onyttigt blivit så mycket bättre - tack vare operationen. Jag har tidigare försökt så många gånger, men varje gång har jag fallit tillbaka i gamla vanor. Ett sockerberoende likställs med alkoholberoende väldigt ofta, och jag är benägen att hålla med om att beroendet blir detsamma.
Någonting är väldigt fel, frågan är VAD! (lågt blodtryck?)
Seriöst... jag har verkligen inte mått bra idag, och detta är något jag känt av i... ja, minst en veckas tid nu. Min första misstanke var (och är fortfarande) lågt blodtryck. Men jag vet inte...
Jag har jättesvårt för det här med att resa sig upp. Allra helst från liggande ställning till stående. Men även från sittande till stående kan vara nog så jobbigt.
Hela världen gungar, det flimrar för ögonen och många gånger svartnar det precis som om jag vore på väg att svimma. Jag är yr och det sitter i länge!
När jag rest mig upp får jag allt som oftast stå stilla, många gånger även blunda, och hålla mig i väggar eller annat som finns i närheten. Har jag bråttom någonstans får jag leda mig fram längs väggar, dörrar eller vad som helt enkelt finns i min väg.
Om det skulle vara lågt blodtryck kan jag förmodligen vara ganska lugn, det är vanligtvis ofarligt. Det jag beskrivit ovan är ju ett typiskt exempel på blodtrycksfall - men anledningen till att jag misstänker lågt blodtryck är alltså för att detta inträffar dagligen - flera gånger varje dag! Dessutom har jag aldrig haft särskilt högt blodtryck heller, vanligtvis har jag legat på ca 105/60, har jag varit i sluttampen av en graviditet har det i vissa fall kunnat stiga till typ 110/70.
En kraftig viktnedgång på det gör ju knappast att blodtrycket ökar om man säger så... därav mina misstankar. Men jag får detta kontrollerat nästa månad om det inte är så att jag söker för det tidigare. Kan ju alltid försöka "självbehandla" det själv innan - genom kost/motion.
Lite mer vardagsmotion kan behövas i vilket fall som helst. Och gällande kosten blir det bara lite mer salt och lakrits - så kvällen till ära har jag njutit av fyra bitar lakrits ur småkillarnas Gott & Blandat-påse samt lite extrasaltade popcorn!
Idag har faktiskt vart en fin dag i övrigt! Ett besök hos mina föräldrar resulterade i båda mina syskon kom in med sina respektive och sen alla barn där också - så åtta vuxna och sex barn i en trerummare! :) Vi börjar bli ett par stycken nu ♥
Jag fick lite bebisgos, men även Conny passade på att njuta lite av att mysa med bebis igen. Liam blir tre månader nu och shit, vad tiden gått fort. Det var ju liksom igår han föddes - fast ändå inte!
Om att passa in i samhället och dess ideal
Två bilder tagna i mars 2013.
Fem månader emellan. Jag har en bit kvar att vandra, men jag måste erkänna att jag faktiskt börjar känna mig normal.
Tanken slår mig - får man säga så? Eller är det kränkande? Nedvärderande? Låter det som att jag ser ner på andra genom att säga att jag känner mig normal? Det gör jag inte iallafall! Alla är fina, oavsett vilken form man är stöpt i - men detta inlägg handlar om mig. Och mina känslor inför mig själv.
Bilden med rosa klänning och bilden med rutig skjorta är två bilder från min största tid. Tiden då jag kände mig missanpassad och onormal. Gick jag in i en klädesbutik så var det som om folk försökte mota ut mig med deras blickar. Gick jag på stan så glodde folk så ögonen kunde trilla ur. De vände sig om...
Till och med barnen på badhuset (de få gånger man var på sådana ställen) klämde ur sig kommentarer till sina föräldrar - som i sin tur verkade skämmas för sina barns uttalanden. (Jag klandrar dock inte barn, de vet ju inte att ord kan göra ont, men det sätter sig ju i minnet ändå).
De två andra bilderna är tagna nu i mars månad. Jag är aningen mindre (trots att jag fortfarande är "fet") och känner mig mycket mer bekväm i mig själv.
I spegeln ser jag samma Annika som jag sett i många år, men känslan av att känna sig "normal" går inte att beskriva riktigt.
♥ Idag kan jag gå in i en vanlig klädesbutik och titta på kläder, utan att folk stirrar på mig som om jag vore ett UFO. Och oftast går jag därifrån med något fint till mig själv - inte bara något till maken eller barnen. Förr var det tvärtom - alltid något till de andra, men fruktansvärt sällan något till mig själv. De få kläder jag köpte till mig själv köpte jag via webshopar som sålde extra stora kläder.
♥ Idag kan jag gå på stan och vistas i offentliga miljöer utan att känna ögon i nacken, utan att se hur folk stirrar och viskar. Folk tittar inte annorlunda på mig än på någon annan. Flera gånger har jag kommit på mig själv med att försöka se vem som stirrar på mig - men det är ju ingen!
♥ Idag kan jag åka tåg/buss utan att behöva klämma ihop mig själv för att låtsas få det att se ut som om någon får plats bredvid. Jag kan sitta i en gunga utan att kedjorna trycker in så det gör ont i sidorna på mig. Jag får plats i samhället!
♥ Idag säger jag inget om jag fastnar på foton, utan är mer för än emot det (fast det beror nog på vem som håller i kameran och om jag har kontroll på "publiciteten"). Förr avskydde jag kameran. Med skam i kroppen såg jag bilder på mig själv från diverse event. Känslan av "hur fan kunde jag gå sådär?" infann sig ofta.
♥ Förr var det jobbigt att bara gå till ICA och jag tog alltid bilen! Visst jag kan ta bilen idag också, de gånger jag har bråttom och t.ex. har maten på spisen, men idag tar jag gärna en promenad på ett par kilometer - och känner riktigt hur det suger i benen efter att testa att springa. Jag vet dock att mina knän inte pallar löpning än, så jag väntar medvetet med det. Jag minns inte senast jag sprang ordentligt!
Nu vet jag att många tänker "jaja, hon har ju en massa kilon kvar" - och ja, jag har en bit kvar. Detta inlägg är mer en beskrivning på hur jag känner nu. Samtidigt funderar jag på hur jag kommer att känna då, när jag kommit ännu längre.
Promenad, lekparkshäng och sociala fjäderfän!
Erika och Freddy gjorde oss sällskap under förmiddagen, varpå vi passade på att utnyttja tiden till annat än enbart kaffe - som det annars lätt kan bli :)
En promenad runt Barris här i Tidan tillsammans med en stund lekparkshäng vart det, och en stunds dejt med ett socialt fjäderfä!
Ja, nu har jag verkligen insett att jag underskattat det här med promenaderna. Jag är fruktansvärt lat och bekväm av mig och tar inte gärna en promenad ensam. Men nu är det dags att röra lite fläsket och visa vad jag vill med det här, eller hur? ;) Det är dock alltid både lättare och trevligare med promenader då man har fint sällskap, inte sant? Idag hade jag både Conny och Erika med mig - plus alla barn. Så folk måste ju ha skrattat lite då vi kom gående med två sulkys och en tvillingvagn!?
Morgondagens promenadslinga är redan planerad i huvudet, så det är bäst att börja tidigt :)
Ska nog testa att slå på runkeeper imorgon så jag får se hur lång rundan är som jag tänker på verkligen är... men skulle väl tippa på ca 7km iallafall. Det duger gott såhär "i början". Visst, jag blir ju inte lika trött av promenaderna nu som jag blev för si sådär 40-45 kilo sedan - men det är nog inte så bra att ta ut sig alltför mycket i början heller... 6-7 km blir rätt lagom.
Att ha gått ner 43 kg i vikt
... är inte bara en dans på rosor!
Jag menar inte att jag fått slita arslet av mig för att nå hit - jag har fortfarande mycket arsle kvar! Jag har mycket av allt kvar, trots 43 kilos viktminskning.
Ja, jag får hängmage - den ska bort tids nog. Men det stör mig väl egentligen inte så jättemycket för hängbuk har jag haft så länge jag kan minnas. Åtminstone sen högstadiet.
Sladder på armarna får jag också, en hel del kan jag tillägga. Men det får också åtgärdas tids nog. När jag känns mig redo för det helt enkelt.
Något jag däremot inte sett fram emot är att brösten liksom dunstar. De försvinner!! Att gå från size 95DD/100D till en ynklig 80C känns ju nästan diskrimerande! Jag har alltid varit någorlunda storbystad men helt plötsligt är det liksom två tomma... påsar? Okej då, de är inte helt tömda än - men de lär ju bli!
Jag har tidigare skämtat om att jag, när jag är klar, kommer få rulla ihop mina tuttar för att placera dom i en bh så det åtminstone ser ut som att jag har bröst. Nu börjar jag mer och mer inse att det kanske inte var ett skämt - det lär ju sluta så!
Negativt med operationen däremot är allt detta håravfall. Ja, jag har fått information tidigare om att gastric bypass kan ge håravfall men inte såhär mycket. Jag har tappat minst hälften av mitt hår, och mer kommer tappas. Varje gång jag borstar håret eller duschar så mister jag stora hårbollar... det är hemskt och mitt hjärta blöder varje gång.
Men det är värt det!
Att shoppa i en vanlig butik utan skam!
Tre nya plagg till garderoben, inköpta på Gina Tricot
Ungefär så har jag känt varje gång jag gått i en klädesbutik tidigare. Visst, jag drar fortfarande stl XL, så jag är absolut inte liten. MEN, jag kan handla i vanliga butiker! Jag kan vistas inne på Gina Tricot t.ex, utan att behöva skämmas så ansiktet blir pionrött! Jag kan dessutom gladeligen ta fram visakortet för att betala mina inköp - för visst kan jag ha deras kläder.
Gissa den känslan då!? Eller känslan när maken är med, hittar en tröja som han tycker är snygg - och jag kan ha den? Den känslan går inte att beskriva. Den är stor, det är lycka!
Helt plötsligt fick jag kraft och energi att rensa våra garderober, för att göra plats för fler, mycket mindre, plagg än vad som finns där i nu.
Tänk den dagen man kan öppna sin garderob och ställa sig frågan "Vad vill jag ha på mig idag?" istället för att fundera i stil med "Vad KAN jag ha på mig nu?" / I vilket plagg döljer jag bilringarna bäst?
Tänk att kunna gå in i vilken butik man vill och känna att man inte behöver titta på de största kläderna ens, när man kan blädda bland byxor i storlek 44/46 t.ex, och kunna ha dom. Vilken otrolig känsla!
Jag börjar äntligen se att den dagen kommer närmare...
Lite skillnad på kropp och kropp
Min nya "blus", från MeandI, är i storlek L. Jag blev väldigt sentimental när jag provade den... ja, jag hade redan köpt den då och testade den på hotellrummet - den blev en ny favorit direkt. Jag kunde ju ha den utan att den satt som ett korvskinn! Stort! Riktigt stort! Jag kunde knappt ha XXL tidigare!!
Vågen visar idag -40kg från startvikt och jag börjar väl känna mig aningen lättare och piggare. Vissa dagar är jag tröttare än andra, men överlag känner jag mig mycket mer som en människa än förr.
Jag har 40 kg kvar att gå ner, så det är lång väg kvar. Men jag är på god väg. Halvvägs nu, 3,5 månad efter operationen - och jag känner mig både glad och hoppfull!
- 40 kilo och snart flyger jag...
I vilket fall som helst så mår jag bättre, orkar mer och allt det där. Det vanliga ni vet. Men allt är bannemig inte en dans på röda rosor. Jag lovar.
Idag lever jag precis som vanligt, som jag gjorde förut. Jag dumpar aldrig, ja okej - väldigt sällan då. Jag äter vad jag vill, när jag vill - men i mindre portioner. Choklad, godis och glass är jag sällan sugen på så jag lider inte. Jag kan äta det om jag vill, men det räcker med något litet. 1-2 mörka chokladbitar, något gelehallon eller 2-3 matskedar glass. Sen vill jag inte ha mer... (känns konstigt för hjärnan som är van vid att äta mycket, men känns bra i övrigt)!
MEN... nu kommer hänget smygande. Minst sagt. Magen tänker jag inte visa i bild, haha. Det räcker med att jag ser den själv. Nu har jag iochförsig haft häng på magen i många år på grund av långvarig jojobantning, men nu börjar det ju liksom bli "aningen" mer påtagligt.
Även överarmarna har varit stora förut, men nu jävlar - nu har jag gäddhäng så jag kan flyga snart.
Ser ni någon som fladdrar i skyn framöver - då kan det vara jag. För det är inte långt kvar innan jag utvecklat vingar under armarna. När jag är klar lär jag garanterat få operera bort det här, om jag så får bekosta det själv. Det lär det vara värt!
Det svarta strecket jag markerat visar ungefär vart man kan greppa tag och således typ enbart hålla i hänget. Över strecket är alltså min egentliga överarm. Fatta vad mysko det känns eller?
Och nej, såna här linnen går jag inte med utomhus, det är bara hemma! Ni förstår varför va? ;)
Kvällsmys, familjen annorlunda och att mista 3,5 kilo på EN DAG
Låg i sängen och kikade på både Farmen och Familjen Annorlunda. Vi bröt rutiner och sket fullständigt i att Noah skulle sova i sin säng igår, nopes, han fick somna hos mig istället. Lite mysigt får det vara ibland, han är dessutom sådan så han "störs" inte av det. Han somnar ändå i sin säng ikväll sen :) (Rasmus är det värre med!)
Gårdagen för övrigt var ingen höjdardag direkt. Jag förlorade 3,5 kilo bara under dagen, och kunde inte stå upp innan hela världen snurrade. Usch, vad dåligt jag mådde. Försökte äta och dricka mellan varven trots att ingenting smakade gott. Men på kvällen drack jag ifatt mig lite... fem stora glas vart urdruckna och en middagstallrik (ja, i den portion jag mäktar med, ungefär som en sparv då). Inte mådde jag bättre för det, men tänkte att det kanske är bra ändå - att tillföra kroppen ytterligare lite näring nu när jag fått ut allt jag hade överhuvudtaget liksom... jag kan ge mitt huvud på att det inte fanns ett uns kvar i varken "magsäck" eller tarmsystem.
Idag mår jag bättre, tack och lov. Nu orkar jag iallafall stå på benen, och kan ta tag i huset och hemmet så att säga. Det är ju en del som är ogjort sen igår, som behöver tas om hand idag... puh! Tvättstugan nästa - jajamen!
Att äta som en sparv, ha bortoperade smaklökar och vara allmänt förvirrad
Idag tog vi lite sovmorgon, allra helst jag då. Hjärnan och kroppen var inte riktigt överens kan man säga. Medans jag gärna skulle hoppat ner i skorna klockan 9 imorse så skrek kroppen rakt ut "Neeeeej, LIGG KVAR" - det resulterade i att jag låg kvar i sängen till 11-tiden!! ^^
Sen vart halva dagen väldigt slö, småplockade lite och hade väl inte en tanke på att det var lördag ens. Lördag = lördagsgodis, åtminstone i det här huset! Men som sagt, jag tänkte inte alls på det...
Conny fixade till en stor lasagne till middagen medans jag låg under täcket och gosade med Noah... det var så mysigt att han somnade. En halvtimme tidigare hade Jonathan somnat hos mig i fåtöljen. Antingen är jag riktigt jädrans tråkig, eller så är jag så mjuk att de misstar sig och tror att jag är en huvudkudde ;)
Den där lasagnen förresten, det var en av de godaste lasagnerna jag smakat på (och det säger jag inte bara för att det var Conny som gjorde den). Därmed var det också en av de få (!) gånger man haft ett uns av ågren över operationen som gör att jag bara kan ungefär lika mycket som en sparv! Ja, alltså jag åt väl 1 dl sallad och 1/2 dl lasagne. Men gott var det - det kan jag skriva under på! (i kylen ligger en låda med lite lasagne till lunch imorgon).
Till slut kom jag iallafall på att det var lördag, så vi for in till stan för att fixa lördagsgodis. Samtidigt veckohandlade vi för denna veckan så nu är tanken att jag inte använder bilen alls under veckan som kommer - åtminstone inte för att handla! :) Ska räkna lite på´t men misstänker att det blir mycket billigare såhär, man får tänka lite så också ibland...
Kvällsmyset här hemma vart lyckat. Kebab, stekt potatis och massor av sallad. Barnen åt och alla var mätta & belåtna, trots att det blev massor av mat kvar. Efter det vankades det lördagsgodis och glass. Rasmus hade sett till att det minsann fanns både "sprutgrädde" och nougatsås till glassen. Snacka om lyxunge! Men gott var det nog, de åt ju för glatta livet! Conny lyxade till det han också, med en Ben & Jerrys - Cookie Dough (en forna favorit för mig). Själv vågade jag inte smaka på varken godis eller glass.
Såhär seg blir man efter att man haft lördagsmys på Berglundavägen, man tokslockar i fåtöljen!
Men jag är glad över en sak. Samtidigt som de gjorde min gastric bypass så verkar det som de tog bort delar av mina smaklökar också... eller smakkörtlar kanske det heter?
Men suget på glass, godis och andra sötsaker är liksom som bortblåst. Jag led verkligen inte alls av att se de andra sitta och gotta sig. Jag var jättemätt efter min 1/2dl kebabkött och lite sallad - så jag ville absolut inte ha mer... och imorgon vet jag att det finns lite morötter, blomkål och dipp om jag blir sugen på något. Det vet jag är gott, men godiset tilltalar mig inte alls längre.
Köpte faktiskt med mig en mörk chokladkaka hem idag, för jag vet att jag kan äta lite av den utan att fara illa. Jag smakade en ruta på vägen hem - den smakade "väl" bra - men det var inget märkvärdigt.
Och jag är CHOKLADOMAN! Eller jag var kanske är mer rätt att säga?
Nu är det mer så att man njuter av maten - det lilla man äter. Det andra vill man inte ha...
Skum, men skön, känsla ♥
Värkande benhinnor, kycklingsallad och cheddarostbågar
Det vart iallafall 4,5 km avklarat och jag var nöjd. Värkande benhinnor, kramp under foten som suttit i sen jag kom hem vid 10 och ett sjuhelsikes skavsår på hälen - men vad är väl en bal på slottet? Ska man vara fin får man lida pin sägs det ju ;)
Vi for till stan som planerat iallafall. Handlat blev det, åtminstone en del, även om vi inte hann med allt som var tänkt. Meningen var dessutom att vi skulle luncha på en thairestaurang i stan men det blev inte riktigt så. Där vill man inte stressa liksom, så det blev Max drive-in på vägen hem istället.
Jag valde en "Chicken-sallad" för första gången - och den kan jag verkligen rekommendera. Känns ju knepigt att rekommendera mat på ett snabbmatsställe, men fy tusan gubbar vad god den var! Grillad kyckling, bulgur, sallad och ceasardressing! För mig räckte ju salladen även till middagen, till två gånger alltså, smidigt! (brödkrutongerna slänger vi dock eftersom jag försöker undvika gluten så gott det går nu - tills provsvaren kommit).
Resten av dagen blir lugn här hemma. Linus for hem till Simon för att käka thaimat med dom, och sen sova över där... så det är jag och smågrabbarna. Blir fredagsmys a´la hemgjorda kebaber här, åsså film med Estrellas nyheter sen ;) Jonathan ser med spänning fram emot cheddarostbågar!
Vill du också testa Estrellas nyheter så kan du tävla HÄR
En stoppad korv! En riktigt lycklig stoppad korv!
Ja, jag vet att jag fortfarande är stor som ett hus.
Ja, jag vet att jag har låååång väg kvar innan jag är klar.
Men idag är en lyckad dag. Idag är en sån där dag då jag inte kan sluta le.
Jag köpte denna jacka i februari 2009. En månad innan bedömningen på Norrtälje sjukhus, Jag var då på G att gå ner i vikt, och hade en operation framför mig. Men det blev inte riktigt som jag planerade då... blev gravid och fick skjuta upp operationen. Rasmus kom. Blev gravid igen - fick missfall. Blev gravid - Jonathan kom, och så igen - Noah kom. Ja, så gissa hur snyggt denna jacka satt nu innan operationen verkligen blev av!?
Den satt inte alls!
Jag kunde verkligen inte få igen den. Det gick inte. Jag hade nog 25-30 cm kvar för att kunna dra upp dragkedjan, mätte aldrig riktigt. Men ja, den var ju ett skydd för armarna iallafall, haha!
När jag plötsligt kunde stänga en jacka som jag inte ens kunde stänga när jag köpte den för snart fyra år sen?? Det är lycka om något!
Jag är inte snabbfotad, men jag går iallafall!
Och nej - jag har aldrig påstått att jag är särskilt snabbfotad direkt, men för att vara andra gången jag går "så långt" på ett år (första gången var igår) så känns det helt okej med en tid på 49 minuter :)
Qiwi är ju lycklig nu när matte återfått orken till de längre promenaderna också, samtidigt som det för med sig så många positiva effekter (bland annat bättre sömn),
Mitt ute i smällkalla vintern, ja åtminstone ganska kallt. -13grader. Där borta i samhället, där bor vi. Så nej, vi bor inte i någon stadskärna om man säger så :) Fast det är rätt mysigt att bo ute på vischan också.
Död efter gastric bypass
Det är långt ifrån riskfritt att göra en gastric bypassoperation, det vet nog alla. Många av oss som gjort operationen har till och med suttit och skrivit avskedsbrev och en förklaring på hur vi vill ha det ifall operationen skulle gå käpprätt åt helsike.
Igår hade Henrik skrivit en artikel i nt.se om en kvinna som tragiskt nog avled nio dagar efter operationen. Tråkig läsning, helt klart - men väl värt att läsa. Allra helst om man står inför operationen i fråga.
Även SVT uppmärksammade detta!
Denna kvinna ansågs vara frisk nog för en operation. Operationen utfördes laparaskopiskt (titthålskirurgi) trots hennes förstorade lever.
Inga blödningar eller komplikationer uppstod under själva operationen, men efteråt vårdades hon på intensivvårdsavdelningen och det krävdes även ytterligare operationer iochmed blödningskomplikationer som uppstått - detta enligt underlaget från Socialstyrelsen.
Nio dagar efter operationen började hon må allt sämre. Feber blossade upp och kvinnan fick försämrat allmäntillstånd - därefter avled hon.
Men vad gick galet, egentligen?
Utredningen innan operationen var bristfällig, kvinnan och hennes anhöriga hade fått dålig information.
Blödningen som uppstod efter operationen bedömdes felaktigt, och hon hade dessutom lågt hemoglobinvärde.
Det händer förresten även att man avlider flera månader efter operationen, så man ska nog inte ropa "hej" än. Läs här t.ex. där en 35-årig kvinna avled flera månader senare. Låga kaliumvärden, blodtrycksmedicin och huvudvärk - men vad var egentligen dödsorsaken? Det vet man inte. Skumt...
Själv genomgick jag ju min gastric bypass i november och jag är glad att allt gått såhär bra. Jag mådde jättebra direkt efter och åkte hem dagen efter utförd operation. Nu har det gått över två månader och jag mår bättre än jag kunnat tro att jag skulle göra. Visst kunde man kanske önska att allt bara skulle "rinna av mig", men att ha förlorat 25 kilo är inte fy skam det heller ;)
Men jag är medveten om att alla inte mår lika bra. Risken att det ska gå så fel som det gjorde för denna kvinna är inte särskilt stor, nej den är väldigt liten - men den finns. Man måste vara medveten om det, och istället väga fördelar mot nackdelar/risker. Kommer man fram till att fördelarna med operationen väger tyngre än riskerna så tycker jag att man ska köra på.
Men var noga med att utredningen inför operationen är ordentligt utförd. Och att alla värden är som de ska vara... Själv hade jag dåligt hb-värde och förstorad mjälte. Mjälten vet vi inte vad det beror på, men det finns risk för att den är förstorad just pga övervikten. Lågt hb har jag haft sen 2003, minst... jag har dock bättre hb idag än vad jag hade innan operationen.
Mår man dåligt efteråt är det av största vikt att faktiskt söka hjälp för det, att be vårdcentralen ta blodprover för att kolla värden m.m. Det kan vara en brist som ligger bakom, och med tanke på sista artikeln jag länkade så räcker det ju onekligen med en brist för att kroppen ska lägga av!
Jag har varit trött och hängig på sistone och bad vårdcentraler ta prover i fredags, idag ringde jag för att kontrollera provsvaren och allt var som det skulle - så jag andas ut! Dessutom har jag börjat bli liite piggare nu...
Seså... innan du gör operationen - så tänk igenom det noga.
Själv har jag ännu inte ångrat den, och kommer förhoppningsvis aldrig göra det heller.
Rotfruktsgratäng, träning och rastlöshet
Dagens middag idag vart bland annat rotfruktsgratäng, men en improviserad sådan. Idag var det bara potatis, morötter och palsternacka i, givetvis matlagningsgrädde, ost och gratäng creme också, men jag tänkte mer på själva "innehållet".
Nästa gång funderar jag på att slänga ner lite kålrot och selleri också. Kan nog bli gott... finns det mer gottigt att ha i tro? Jag är svag för gratänger men har svårt med "ren" potatisgratäng sen operationen, så jag fyller gärna ut den med lite annat gottigt också. Det här funkade alldeles utmärkt tillsammans med en halv "tjockiskorv" - ja det är vad vi kallar tjocka grillkorvar, chorizo´s m.m.
Efter dagens första crosstrainerpass vart det en dejt med Connys kettlebell. Den är rätt effektiv den där kan jag lova. Kör med den varannan dag då jag inte vill anstränga musklerna alldeles för mycket nu när de är otränade, men det känns ändå. Högerarmen är lite mörbultad, haha, men det blir nog bra tills imorgon bitti!
Har blivit extremt rastlös också, undrar vad det beror på?
Så lördagen till ära tänkte jag faktiskt snart gå och lägga mig, trots att klockan bara är 23. Detta för att förbättra oddsen för att jag kommer upp i tid imorgon. Klarar jag av att gå upp i bra tid, fixar min morgonträning och sen blir klar - så kan man ju liksom passa tiden i stan. Då blir det hockeydejt imorgon.
Vi tänkte åka in till stan för att kika på tapeter. Måste ju ha tapeter nu när golvet kommer liksom, det är ju bra om man liksom har allt klart. Men att bara åka till stan för den sakens skull känns lite tråkigt - så Erika (samma tjej som var här häromdagen) kläckte den roliga idén att joina dom på hockeyn. Jovisst, är jag bara uppe i tid så :) Annars våldgästar vi dom framåt eftermiddagen sen, det märks ju :)
Provtagning klar
Hemkommen från vårdcentralen, och vid gott mod. Eller är jag det?
Tydligen var jag rätt blek, enligt sköterskan. Vid en närmare tittkunde jag faktiskt konstatera att hon hade rätt. Jag är blek, jag ser ju inte klok ut (fast det gör jag väl aldrig?). Ögonen hänger och jag ser skittrött ut. Ja, idag är jag trött, men det har jag varit ganska länge nu. Det var ju därför jag kontaktade vårdcentralen.
När jag kom dit hade ytterligare en läkare begärt blodprover på mig. Jaha, vad säger man då liksom? Tydligen blodstatus bland annat, men dom skulle fixa det ur de rör de tog nu. Dessutom skulle sköterskan gå direkt in för att kolla om de inte skulle kolla om mitt b12-värde ordentligt också. Kanske kan jag "se fram emot" injektioner av b12 framöver?
I en blodstatus ser de bara om de röda blodkropparna är förstorade, vilket i sin tur kan bero på b12-brist. Men nu skulle det nog kollas ordentligt från början. Min blekhet troddes inte bero på mitt låga hb iallafall, så det är något annat.
Hb låg på 111 idag. Lågt ja, men okej för att heta Annika kan jag tycka. Vi kollade hur jag legat det senaste året. I maj 2012 låg jag på 112, i augusti 106 och i september 104. Så ett hb på 111 idag kändes helt okej eftersom jag ändå ökat sen september, trots en genomförd operation. Men lågt är det, det är jag väl medveten om.
Även tyroxinvärdet ska kollas upp igen nu. I och med viktminskningen (25kg hittills) så kan min Levaxindos behöva justeras, men det återstår att se. En del av mig hoppas att det är det som är problemet, så att detta är "lätt åtgärdat". För som det är nu så är det ohållbart.
Jag är trött, snuskigt trött. Det spelar liksom ingen roll om jag sover fyra eller tretton timmar per natt, jag är precis lika trött ändå. Tröttheten har liksom greppat ett ordentligt tag om mig, och vägrar släppa.
Så på måndag är det jag som ringer vårdcentralen igen, då de beräknar ha mina provsvar.
Årets första pass på CT
Nej, nu är det dags att rycka upp sig!!!
Åtta veckor har nu gått sen operationen, och visst är jag nöjd över resultatet. Sen invägningen på Sophiahemmet har jag gått ner drygt 23 kilo. Det känns bra. Men visst, det kanske hade kunnat vara ännu bättre. Om jag rört på fläsket....
Men att "röra på fläsket" när man är stor som ett hus är inte alltid så lätt. Vardagsmotion i all ära, men mer har det inte blivit. Nu, äntligen, känner jag att det börjar krypa i mig. Jag vill röra på mig. Jag vill ta promenader, jag vill stå på crosstrainern, jag vill städa och plocka (något jag inte velat tidigare, det har vart jobbigt!).
Idag, efter att smarta Sofie startat en "pepp-till-träningsgrupp" på facebook som jag joinade så fick jag äntligen tummen ur. Jag sprang runt som en tok här hemma för att leta efter adaptern till crosstrainern som jag flyttat in till mitt datorrum. Jag hittade den!! Gissa om lyckan var gjord, snabbt in med sladden i CT:n, på med gangnam style på shysst volym och sen var det bara att köra. Kidsen tittade lite skrämt på mig, som om de såg en elefant som rymt från cirkus! ;)
15 minuter pallade jag. Program; Rolling Hills. Jag gillar det programmet, allra helst såhär i början av träningen.
Rollings Hills, som jag kör nu, gör att det är som att springa i ett kulligt/backigt landskap, där intensiteten i träningen ändras automatiskt. På så vis ändras alltså motståndet också, så det blir inte särskilt enformigt att stå på crosstrainern - detta program kunde jag köra i 60 min i streck förut... dit ska jag igen, snaart!
Efter en kvart var jag alltså helt slut, och som du kan se på monitorn ovan så kom jag inte längre än 1,7km. Inte långt, men tänk då på att motionen senaste tiden har varit lika med noll. Nu är det andra bullar, nu måste den rätta Annika få komma fram, men det krävs ju träning för det, inte sant?
Crosstrainern jag står på är en Tunturi C40 - från Trimdax!
En stabil och rejäl crosstrainer som har många bra funktioner. Du kan till och med ställa in den så att din puls styr motståndet på träningen - hur bra låter inte det? ;) Denna crosstrainer klarar en användare på 135 kilo, vilket gör att jag, när jag opererades inte skulle stå på den. Men nu behöver jag inte alls oroa mig längre - gött!
